Bönen
Bönelivet är det primära i kommunitetens dagliga liv. För deltagaren i gemenskapen kan man få ett regelbundet böneliv minst en gång om dagen med hjälp av olika bönböcker t.ex Pilgrimens Tidegärd eller appen ”TIDEGÄRDEN”. Kommunitetens gemensamma bönetid är kl 21, vardag som helgdag. Vi ber också för var och en i gemenskapen, samt för PC och hela pilgrimsrörelsen i Danmark och Sverige. Våra fasta förbönsämnen är:
Förbön
Måndag
Thomas Stoor Kerstin Ackerfors Lundquist Sara Bergstrand Helene F Sturefelt Yvonne Andersson Tisdag Karen-Marie Holst Eva Platin Linnea Petersson Owe Lundquist Sven-Evan Svanberg |
|
Exempel från verkligheten
Bönen - min relation till Gud
När vi sitter samlade kring det stora bordet i Domkyrkan och delar våra erfarenheter av bön, så kommer bilden av min hund Tage för mig. Det kanske verkar en smula långsökt, men låt mig förklara. Att väckarklockan ringer på morgonen, det bryr sig Tage inte så mycket om. En liten grymtning är allt som hörs nerifrån hundbädden innan han sover vidare. Men någon djupsömn är det inte frågan om; så fort jag sträcker på mig eller på något annat sätt visar att jag är vaken, ja då står han där bredvid sängen med sina pigga ögon och sin glatt viftande svans, redo att älska mig ännu en dag. På sitt hundspråk säger han « matte, jag ÄLSKAR att du är vaken och vill vara med mig! Vad du än hittar på så följer jag med. Helst vill jag att du ägnar dig åt bara mig, men vill du att jag ska ligga under skrivbordet så gör jag det. » Lite så tänker jag mig Gud när jag vänder mig till honom i bön. Inte som att Gud tuggar hål på mina vantar, gömmer mina skor eller strimlar morgontidningen innan jag ens hunnit titta i den. Nej, men den där kärleksfulla blicken, den djupa tilliten, ja detta att med hela sitt väsen vända sig till mig och utstråla glädje över att just jag finns. Närhelst jag vänder mig till Gud, dag som natt, så finns Gud där, redo att lyssna till vad än mitt hjärta är fullt av. Hundar älskar, men det är Gud som är Kärleken själv. Sofi |
|
Bönen - att leva sin dröm
Så länge jag kan minnas har jag haft en stark längtan efter Gud. Jag deltog med stor glädje i miniorer, juniorer, barnkör, och senare i KU, ungdomsläger och taizéresor. Så här ville jag leva. Nära, nära Gud, hela tiden. Men vid hemkomsten från lägren byttes min gädje mot sorg och misströstan. Mitt liv på hemmaplan var långt långt ifrån det liv jag längtade efter och jag trodde att det var omöjligt att leva ett bönens liv hemma. Detta var mycket smärtsamt för mig. Jag frågade Gud om han kanske kallade mig till ett klosterliv, men så var inte fallet. Jag är lyckligt gift sedan 2002. Våren 2007 hamnade jag på Pilgrimscentrum i Vadstena för första gången. Det var Taizédagar och jag hade blivit medbjuden av studentprästen vid Linköpings Universitet. Där hittade jag en broschyr om “Pilgrimskommuniteten” och jag trodde knappt det var sant. En kommunitet för oss som lever ute i samhället. Ett erbjudande om stöttning och hjälp för att klara av att leva ett kristet liv, mitt i en sekulariserad värld. Jag ansökte om att få bli medlem och efter första mötet vi hade på hösten åkte jag direkt hem och skyndade mig att ställa i ordning en böneplats hemma. Alla saker jag behövde fanns redan, det var bara att samla ihop dem. En taizépall, ett fårskinn, ett gammalt TV-bord, en ikon och förstås ett ljus. Jag ville skynda, skynda att sätta igång hemma innan den vanliga misströstan och uppgivenheten hunnit övermanna mig. Jag ville inte ge “Den Onde” någon chans att störa. Och det gick. Jag kände mig inte ensam längre. Jag började med morgonbön (laudes) och kvällsbön och med åren utökades den successivt till fyra tideböner per dag. Nästa fas i bönelivet kom 2019, då den tysta inre bönen började ta mer plats och orden blev färre. Jag lever min dröm. Jag lever min dröm! När jag ser tillbaka på min väg, ser jag en blomma som växte i 31 år innan den slog ut. Pilgrimskommuniteten gav den näring och det stöd som växten behövde för att blomman skulle slå ut. För det är en mycket svag och liten blomma. Som inte klarar sig själv. Linnéa |
|