Handlingen
Hur vi ser på varandra är grunden för ett diakonalt förhållningssätt för delande, närvaro och handling. Att i omsorg om människan möta henne där hon är och ta hennes utgångspunkt. Att se henne på djupet innebär att se bakom och bortom de första ytliga intrycken. Att leva i Pilgrimskommuniteten betyder då att uppöva omsorgens och diakonins förhållningssätt mot andra, inte minst mot de ofrivilliga pilgrimerna de som tvingats till uppbrott och till en vandring man inte vill.
Exempel från verkligheten
Tro på expeditionen, behövs det?
Behöver jag tro om jag jobbar på församlingsexpeditionen…? Ja, det tycker jag i alla fall. Det underlättar! Som kyrkosekreterare (kallas väl administratör på alla andra ställen) får jag möjligheten att prata med många olika människor, i många olika livssituationer. ”Jag har inte råd med mat” säger någon med gråten i halsen och skäms. ”Jag har det så svårt, jag behöver samtala med en präst” säger någon som har ångest, kanske på grund av missbruk. Jag känner att jag kan göra lite skillnad bara genom att lyssna. Sedan kan jag sända samtalet vidare till någon som är bättre skickad att ta hand om den personen. Men jag kan vara medmänniska! Min tro hjälper mig att se till människan, inte vad den har råkat ut för.
Jag tänker ibland, ofta… ”Det kunde lika gärna varit jag.Vem är jag att döma?” Livet är så sårbart och skört. Det vore olyckligt om vi gick och tittade på varandra utan att SE varandra. Vem är du som är hungrig, törstig, ledsen, hemlös? Kan det hända mig? Vem ser mig då? Det som då ger mig kraften och orken är att jag vet att jag lever i Guds nåd, Guds kärlek. Och jag behöver den nåden, den gåvan, för jag känner att jag inte räcker till. Är det någon som fullt ut känner att den räcker till? Troligen inte, och då får vi inte glömma: I Guds ögon är alla lika värdefulla! Oavsett yrke, kön, ålder, livsituation eller vad det än kan vara.
Och jag får be: Gode Gud, gör mig av nåd till en god människa.
Kerstin
Behöver jag tro om jag jobbar på församlingsexpeditionen…? Ja, det tycker jag i alla fall. Det underlättar! Som kyrkosekreterare (kallas väl administratör på alla andra ställen) får jag möjligheten att prata med många olika människor, i många olika livssituationer. ”Jag har inte råd med mat” säger någon med gråten i halsen och skäms. ”Jag har det så svårt, jag behöver samtala med en präst” säger någon som har ångest, kanske på grund av missbruk. Jag känner att jag kan göra lite skillnad bara genom att lyssna. Sedan kan jag sända samtalet vidare till någon som är bättre skickad att ta hand om den personen. Men jag kan vara medmänniska! Min tro hjälper mig att se till människan, inte vad den har råkat ut för.
Jag tänker ibland, ofta… ”Det kunde lika gärna varit jag.Vem är jag att döma?” Livet är så sårbart och skört. Det vore olyckligt om vi gick och tittade på varandra utan att SE varandra. Vem är du som är hungrig, törstig, ledsen, hemlös? Kan det hända mig? Vem ser mig då? Det som då ger mig kraften och orken är att jag vet att jag lever i Guds nåd, Guds kärlek. Och jag behöver den nåden, den gåvan, för jag känner att jag inte räcker till. Är det någon som fullt ut känner att den räcker till? Troligen inte, och då får vi inte glömma: I Guds ögon är alla lika värdefulla! Oavsett yrke, kön, ålder, livsituation eller vad det än kan vara.
Och jag får be: Gode Gud, gör mig av nåd till en god människa.
Kerstin
|
Handlingen - tiggarna, vår huvud och hjärtevärk
"Några kvinnor på en ort i Stockholm mötte en period samma rumänska unga kvinna sittande utanför Konsum med sin mugg och bild på sina barn, som var kvar hemma i Rumänien. Efter hand väckte mötet med henne allt starkare känslor av orättvisa hon tiggde för sina barn, medan de svenska kvinnorna hade sina barn tryggt hemma med allt det de behövde av mat, kläder husrum mm. De kom i samspråk med den unga rumänska kvinnan och ville "göra något" för henne. De beslöt då att via facebook gå ut och berätta om kvinnan och be om ekonomiskt stöd för henne. Det ledde till att hon blev som ett "fadderbarn" dvs. ett antal personer på orten var beredda att en gång i månaden betala in en summa, så att den rumänska romska kvinnan kunde åka hem till sina barn och få ett regelbundet understöd, som sattes in på hennes konto, så att hon slapp att sitta och tigga i Sverige utanför Konsum längre." Detta är ett av många exempel på att det GÅR att göra något för dem som många känner en sådan vanmakt inför... Hans-Erik |
|
